⇑ Från patriarker till kungariken

Judendomens rötter sträcker sig ca 2000 år f.v.t. till den tid då en monoteistisk tradition började ta form bland de israelitiska stammarna. Enligt traditionen lades grunden genom förbundet mellan Gud och Abraham, men det var genom uttåget ur Egypten och mottagandet av de tio budorden vid Sinai som en tydlig nationell och religiös identitet formades. Centralt i denna tidiga tro var tanken på ett utvalt folk och ett utlovat land.

⇑ Monarki och tempelbygge

När israeliterna etablerat sig i Kanaan växte en monarki fram. Under kung Salomo, omkring 900-talet f.v.t., byggdes det första templet i Jerusalem. Detta blev den absoluta medelpunkten för religionen; det var här man offrade till Gud och här som Guds närvaro ansågs vila. Efter Salomos död splittrades riket i det norra (Israel) och det södra (Juda).

⇑ Den babyloniskna fångenskapen

År 722 f.v.t. krossades Nordriket av Assyrien, och dess invånare skingrades. Juda rike bestod dock och upplevde en kulturell och religiös blomstringstid fram till 587 f.v.t., då det babyloniska riket under Nebukadnessar II intog Jerusalem. Templet jämnades med marken och den judiska eliten fördes bort i den babyloniska fångenskapen.

Denna exil blev paradoxalt nog judendomens räddning som världsreligion. Utan ett tempel tvingades man fokusera på de heliga texterna och bönen. Det var här den skrivna Toran började sammanställas på allvar. När perserkungen Kyros den store erövrade Babylon och lät judarna återvända till Jerusalem, inleddes den så kallade "andra templets tid".

⇑ Det andra templet och det definitiva uppbrottet

Det andra templet stod färdigt omkring 516 f.v.t. Under de följande seklen växlade makten över området mellan perser, greker och slutligen romare. Under denna tid utvecklades olika judiska riktningar, som fariséer och saddukéer, och synagogan växte fram som en lokal samlingsplats.

Spänningarna mellan de judiska grupperna och den romerska ockupationsmakten kulminerade i det stora judiska upproret år 66 v.t. Efter en blodig belägring intog romarna Jerusalem år 70 v.t. och förstörde det andra templet fullständigt.

Endast Västra muren lämnades kvar. Denna händelse markerar slutet på den tempelcentrerade religionen och början på den rabbinska judendomen, där studiet av Tora och efterlevnad av lagen (halacha) ersatte de rituella offren. Det judiska folket tvingades ut i en långvarig diaspora, men bar med sig en bärbar identitet i form av sina skrifter.

⇑ Källor

• Gemini