Deltagare på mötet förväntas vara Saudi Arabia, the UAE, Qatar, Egypt, Jordan, Turkey, Indonesia och Pakistan. Trump lär presentera en plan för att avsluta Israel's krig i Gaza. [1] [2]

⇑ Erkännande

Det är mycket glädjande att fler stater har erkännt staten Palestina. De är Storbritannien, Kanada, Australien och Portugal. Den närmaste tiden tillkommer Frankrike, Belgien, Luxemburg, Malta, San Marino och Andorra. Därmed har 157 av FNs 192 medlemmar erkännt Palestina och därmed 2-statslösningen.

Palestinska myndighetens flagga antagen 15 november 1988

Ett erkännande innebär att ett territorium erkänns som stat, att länderna får en diplomatisk relation, att den nya staten omfattas av internationell rätt och att dess medborgare kan ges rättigheter som följer av erkännandet. Det rimligt att erkännande stater reagerar och kanske även vidtar åtgärder, om den nya staten angrips.

Däremot innebär det inte att det erkännande landet behöver godkänna en viss politisk ledning av staten, dess gränser och åtskilligt annat. Erkännandet avser vare sig Hamas eller PLO.

Gissningsvis kommer erkännandet påverka opinionen i Israel. Många israeler har nära kopplingar till länder som ny tydligt tar ställning för ett självständigt Palestina. Trumps reaktion är som alltid svårt att bedöma.

Tänkbara syften

1. Diskutera hur man ska avsluta kriget i Gaza
Trump vill att mötet ska handla om möjliga vägar för att få ett slut på kriget i Gaza.

2. Skapa/förbättra en fredsplan eller stabiliseringsplan
Det nämns att mötet ska innefatta diskussioner om en föreslagen FN-mandaterad internationell stabiliseringsstyrka för Gaza, plus en "peace roadmap".

3. Hantera terrororganisationer, särskilt Hamas
En del av samtalen handlar om hur Hamas ska avväpnas/avlägsnas från makten och hur ett reformerat palestinskt styre kan återinföras eller stärkas.

4. Ställa krav och skapa press i diplomatiskt och politiskt sammanhang
Genom mötet signalerar Trump att han vill involvera arabiska länder i lösningsprocessen och dela ansvar — inte bara för vad som händer militärt, utan också för stabilisering, återuppbyggnad och humanitär hjälp.

⇑ När uppstod staten Palestina

Man kan säga ett Palestina uppstod som en juridisk enhet i och med att Storbritannien fick i uppdrag av Nationernas förbund att förvalta ett område ungefär motsvarande nuvarande Palestina, Israel och Jordanien. Området kallades Brittiska Palestinamandatet.

Palestina hade 1914 en befolkning på 791 000 personer, varav 60 000 (7,6 %) var judar.[5] 1922 hade totalbefolkningen minskat på grund av första världskriget till totalt 757 000, varav 590 890 (78 %) var muslimer och 83 700 (11 %) var judar.

Storbritanniens utrikesminister Arthur Balfour gav ett löste 1917 till sionistledaren Chaim Weizmann om att det skulle upprättas ett judiskt nationalhem i Palestina.

1921 bröts den östra delen av territoriet loss av Storbritannien som lät bilda lydstaten Emiratet Transjordanien som 1946 blev ett självständigt kungarike. Resten av mandatområdet bestod dock under direkt brittisk kontroll.

Mandattext 1922 "skapandet av ett nationellt hem i Palestina för det judiska folket, är det uttryckligen förstått att ingenting må göras som kan äventyra de rättsliga och religiösa rättigheterna för existerande icke-judiska grupper i Palestina, eller de rättigheter och den politiska status som judar i något annat land åtnjuter."

Storbritannien publicerade den 17 maj 1939 en vitbok i vilken man tog avstånd från tanken på en judisk stat i Palestina. Den omtolkade radikalt Storbritanniens plikter som mandatstat. Vitboken tycktes garantera ett självständigt Palestina med en arabisk majoritet.

Storbritannien förklarade 1947 att man inte längre kunde fullgöra sina skyldigheter som mandatmakt. Utrikesminister Ernest Bevin kritiserade i ett tal 25 februari 1947 USA:s stöd för sionismen och fördömde det judiska kravet på statsbildning.

Den 26 september 1947 deklarerade Storbritannien att de skulle dra sig ur Palestina. De avslutade ensidigt mandatet och överlämnade problemen till FN.

1948 upphörde mandatet helt - samma dag som Staten Israels självständighet utropades i enlighet med FN:s generalförsamlings resolution 181 om delning av Palestina.

FN bildade en kommitte som skulle ta fram en handlingsplan. Kommittén var splittrad. Majoriteten förespråkade delning i en judisk och en arabisk stat; Jerusalem med omnejd skulle vara internationellt territorium.

Minoriteten förespråkade en självständig federal stat efter tre år under FN:s förvaltarskap. Staten skulle bestå av två separata delar med lokal administrativ makt och en central makt som delades mellan araber och judar. Denna minoritet ville också ge större yta till araberna än vad majoritetsgruppen föreslog.

Kommittens förslag inleddes med
"Den grundläggande premiss som ligger till grund för förslaget om en delning är att kraven på Palestina från araber och judar, som båda äger giltighet, är oförenliga, och att bland alla de lösningar som har föreslagits kommer en delning att vara den mesta realistiska och praktiska, och är den som med störst sannolikhet på en genomförbar grund tillmötesgår delar av kraven och de nationella förväntningarna hos båda parter."

Enligt delningsplanen skulle judarna, som utgjorde en tredjedel av befolkningen, tilldelas drygt 55 procent av Palestina och araberna, som utgjorde majoritet, knappt 45 %. Jerusalem skulle stå under internationell kontroll.

FN:s generalförsamling antog planen genom resolution 181 den 29 november 1947 med 33 röster för (däribland Sverige) och 13 emot (bland dem samtliga arabstater). 10 stater avstod från att rösta. Vid denna tid fanns i Palestina uppskattningsvis 1 269 000 araber och 608 000 judar.

Efter sexdagarskriget beslöt FN:s säkerhetsråds enhälligt att
- Israel ska dra sig tillbaka "från territorier ockuperade i konflikten" (formuleringen är omstridd).
- Alla stater i området har rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser.
- Flyktingsituationen måste lösas rättvist.

Beslutet är den viktigaste rättsliga och diplomatiska grunden för alla senare fredsförsök.

Arabförbundets antog 1967 Khartoum-resolution med "Tre nej"-politiken:
- Nej till fred med Israel
- Nej till erkännande av Israel
- Nej till förhandlingar med Israel

Det cementerade konfrontationen, även om vissa arabstater senare gick över till förhandlingar (Egypten på 1970-talet).

⇑ Hamas

Hamas valdes 2006 i ett relativt fritt och rättvist val och bildade regering som inte erkände Israel, inte avsade sig våld och inte accepterade tidigare fredsavtal.

2007 bröt strider ut mellan Hamas och Fatah. Hamas tog med våld full kontroll över Gaza. Fatah behöll kontroll över Västbanken via Palestinska myndigheten.

Hamas fick legitimt folkligt mandat i valet 2006, men makten i Gaza efter 2007 bygger på väpnat övertagande och fortsatt kontroll, inte på nya demokratiska val.

Gazas befolkning har inta ansvar för vad Hamas gör.